SMHI lovade storm – runt 20 m/s på söndag och sedan en vecka med hård blåst. Det hade vi inte tid med, så vi bestämde oss för att vaska den förbetalda gästhamnsnatten i Vänersborg och ta oss till Sjötorp så fort som möjligt.
Prognosen för Vänern torsdag var 6-11, fredag 8-13. Hanterligt.
Jag ringde kanalcentralen för att kontrollera höjden på Dalbobron – 17.3 meter, inga problem. Järnvägsbron har varit borttagen i evigheter, https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/darfor-stangdes-jarnvagsbron-i-vanersborg, så det var bara att ge sig iväg.
Eftersom det var första gången vi skulle sätta segel så hade vi lagt en ganska konservativ kurs en bra bit utanför Normansgrundet dit vi gick för motor. Sedan var planen att passera n strax utanför Hindens rev, och därefter mot Navens fyr – en sträcka på cirka 32 distans. Det finns ett antal kardinalmärken i Vänern som kan användas för navigeringen så vi la kurs mellan dem.
Att sätta segel var en upplevelse. Jag hade haft uppe genuan förut, men inte storen, och det visade sig att den inte ville komma högre upp än första revet så det var bra att vi hade gott om plats för det tog ett tag att komma till den insikten. Det är oklart vad orsaken är, vi får titta på det i höst, men antingen kärvar fallet eller så kärvar seglet.
Det är inte det enda som måste fixas med riggen, vi har ett försegelfall som sitter behårt fast också. Det löpte bra innan vi mastade på. Men där har vi ju ytterligare ett fall så det har vi helt enkelt knutit fast så det inte är ivägen eller slamrar, det påverkar inte seglingsprestandan.
Vi försökte oss på att använda autopiloten också eftersom det skulle bli en rätt lång segling på samma kurs – en rorkultsautopilot. Nu när vi hade laddning gick det ju att lägga el på sådant, så Monika hade fått ta med sig den hemifrån i ryggan när hon åkte ner. Dock lyckades vi aldrig förstå oss på hur man skulle ställa in den och det var lite lurigt att mecka med den när man seglade, så det blev handstyrt hela vägen. Jag misstänker att man måste läsa manualen…
Trots det revade storseglet gick det rätt bra att segla, vi gjorde 5-6 knop utan problem enligt GPS:en. Samtidigt började det blåsa upp mer, vågorna blev större, och när vi passerade Hindens rev så såg vi knappt västmärket i sjön.
En bit längre norrut i höjd med Måken valde jag att ta ner genuan – att ha säkerhetssele kändes bra, fören rörde sig närmare en meter i vågorna. Den hade ändå börjat backa en del, så i praktiken gjorde vi samma fart enbart med storen.
Ekens skärgård bjöd på lugnt vatten och det var skönt att komma in bland öarna. Farleden in är dock tidvis smal och underlig och krävde noggrann navigering, som till exempel i Strömsundet där det finns sex stora stenpelare som har använts för att dra igenom segelfartyg. Där mötte vi en polsk båt som seglade genom sundet.
Vi hade tänkt gå till Hörvikens marina först, men ändrade oss och valde att gå till Spiken istället – bättre utgångsläge för morgondagen.
Spiken var ungefär som jag kom ihåg det från sista veckan i lumpen när vi lånade pickisen och åkte på utflykter: rökeri, små fiskebåtar och turistmål. Gästhamnen var bra och prisvärd. En gubbe drog upp en fiskebåt på en slip för att titta på propellern.
Vi åt fish & chips till middag, och eftersom sonen skulle spela DND med sina kompisar så blev det en guinness till efterrätt.
