Rätt tidigt på morgonen den 12:e kom det förbi en slussvakt som lovade att tala om för sina kollegor att vi ville med första slussningen som gick att få. Eftersom vi lyssnade på radion så hängde vi rätt bra på låset när bron vid Berg öppnades, och fick grönt ljus att gå vidare.
Bergs slussar var ungefär lika underhållande som förväntat – först två dubbelslussar och sedan slusstrappan om sju slussar. På väg ner i trappan träffade vi på “Kulan” igen.
Vi var rätt sega efter vi hade kört klart, och det hade tagit sin tid, så kvart i tolv la vi till i Bergs nedre gästhamn för att ladda lite datorer och äta lunch. Sedan skulle Roxen korsas.
I princip nollvind, så det blev motor hela vägen, särskilt som vi ville vara framme på andra sidan före 1500. Efter 1500 blir det mer trafik på järnvägen och man kan få vänta rätt länge på öppning.
Vi mötte några båtar, bland annat en motorbåt som siktade på oss – det var ingen brist på plats, men han verkade vara rädd för sin sida av farleden – så jag fick bromsa för att han skulle kunna gå framför oss ut åt vårt styrbord…
Slussen i Norsholm är den enda man inte behöver sätta egna linor i, vilket var tur, för den går nedåt och är jättedjup redan innan den har sänkts. Utanför slussen låg det ett par båtar förtöjda, vilket vi funderade över, men det förklarade sig själv när vi kom igenom – det var smäckfullt i gästhamnen.
Vi lyckades visserligen få en plats precis utanför restaurangen, men dels kändes det störigt att ligga där, dels satt det en träbalk cirka 30 cm under vattnet som jag inte var helt bekväm med, så jag sprang iväg utmed kajen för att se om det fanns något annat ställe att lägga till på. Det gjorde det – väntbryggan på “fel sida kanalen” vid bron åt andra hållet, så den tog vi. Lagom långt från allt spektakel. Dock ingen el – och sonen skulle spela DnD med sina kompisar – så invertern vi köpte i Motala kopplades in lite provisoriskt.
Det gjorde också att jag fick lite feeling och kopplade in solpanelen som hade legat och tagit plats sedan Varberg. Givetvis behövde man nån sorts specialkontakter (MC4) som ingen hade sålt på oss… men med hjälp av tång, kabelskor och ingenjörsmässighet fixade vi det utan att behöva klippa bort MC4-kontakterna från panelen. Panelen gav ca 30W (75W panel) då den låg på sprayhooden.
I Norsholm fanns det Ica (danska småbarn köpte ohyggligt med godis) och pilsner att roa sig medans sonen spelade.
Nästa dag började med vi tankade diesel i våra dunkar, då fick vi lift av “kulan” från macken och tillbaks till båten.
Sedan mönstrade sonen av – buss till Kimstad och vidare med tåg. Givetvis hade SJ kört sönder sitt tåg, men tillbakabetalning av SJ-biljetten och en ny biljett med Mälartåg löste det.
Segligen österut kändes väldigt stressig eftersom det var brist på gästhamnsplatser, alla hade bråttom för alla ville till Söderköping. Vi hamnade med ett gäng båtar som var väldigt oförutsägbara i slussarna, så vi valde att “sacka efter” (och informerade slusspersonalen att inte vänta på oss efter den lilla sjön Asplången) för att det skulle fungera bättre – vilket det gjorde.
Sålunda i en ny båtklunga for vi vidare och sedan funkade det betydligt bättre.
Alldeles för många slussar senare la vi till i Klevbrinken, en brygga väster om Söderköping istället för att passera motorvägsbron, kolla om det finns plats, åka tillbaks till Klevbrinken. Vi har dock varit i Söderköping 3-4 gånger innan och kände inte ett akut behov att lägga oss mitt i smeten ändå. Snarare tvärtom.
Det tar cirka 20 minuter att gå till Söderköping och det finns ingen el, kombinationen är antagligen anledningen till att det fanns gott om plats när vi kom dit – det blev dock fullt senare under eftermiddagen.
I Klevbrinken finns en torrdocka och där såg vi en båt som behöver mer putsning än vår.
Middag blev fish & chips och lite plock på Lock Hop and Barrel, ett mikrobryggeri i Söderköping.
Nästa dag tog vi det lite lugnare iväg, och passerade Söderköping runt klockan 11. Det var fortfarande tjockt med båtar, och kanalpersonalen som frågade vart vi skulle var märkbart lättad när vi sa “ut i havet så fort det går”.
Mellan Klevbrinken och Mem är det två slussar, sedan är det en sista sluss ut i havet i Mem. Vi la till i Mems gästhamn för att se om det fanns sjökort för Stockholm mitt/norr (Kanalbolaget är listade som återförsäljare hos Sjöfartsverket) men det gjorde det inte. Här inträffade också sista rejäla standot på resan – passagerarfartyg på väg upp, och de två slussvakterna behövde inte bara slussa utan även sälja biljetter och hjälpa folk som kom österifrån som inte hade slussat innan.
Så vi åt lunch i Mem medans vi väntade. Relativt bra, men något överprissatt – men det är ju bara att applådera att de lyckas tjäna pengar.
Jag återvann också slussplankan – det var en befrielse, både symboliskt och rent praktiskt att inte behöva ha en lång bit trall liggande på däck.
Jag passade på att prata med slussvakten när vi var på väg ner, och hon berättade att det var ovanligt många i gästhamnarna och ovanligt få som faktiskt rörde sig i kanalen, vilket stämde bra med våra observationer – många verkade ha gått upp för att ligga i gästhamn.
När sista slussen var passerad var det i korthet jävligt skönt. Aldrig mer kanal.
Hackerstads ledfyr passerades och relativt snart befann vi oss vid linfärjan vid Stegeborgs slott där jag insåg att jag inte minns vilka signaler en linfärja för när linan är uppe… Men navigationsboken var med så det löste sig (blinkande gult ljus).
I gästhamnen låg motorbåten Silva som har en intressant historia (https://www.dagensps.se/weekend/bat-sjoliv/goteborgsyachten-silva-ateruppstar/). Man kunde också betala för att titta närmare på borgen, som har en ganska framträdande roll i svensk historia, https://sv.wikipedia.org/wiki/Stegeborg. men det lät vi bli.
Båten tankades, avkanaliserades ytterligare, och det blev mjukkonserv till middag samtidigt som vi planerade rutten till Oxelösund nästa dag.