Planen var att segla till Oxelösund, och på morgonen i Stegeborgs hamn var det närmast bleke så jag hissade upp storen för att försöka lista ut vad som hindrar den från att komma hela vägen upp.
Det gav väl inte någon större insikt, utan det är fortfarande samma som innan som är möjliga problem: första rev kärvar i bommen (fakta), och det kan vara något i masttoppen (gissning), med fallet (ett av förstagsfallen sitter ju fast), eller problem med översta travaren (såg dock ok ut – men vi återkommer till den senare). Troligtvis en kombination av “all of the above”.
Eftersom jag inte löste problemet och seglet inte gick högre upp än 1:a rev så valde jag att snöra fast det vid bommen genom revöglorna, så det skulle sitta lite bättre.
Bommen är en swedespar från Benns, det är delat 1:a rev och uthal, och någon sorts mekaniskt mirakel inne i bommen. Eftersom bommen har legat på däck i 5+ år så är den lite halvtrött, linorna är stela, osv, så den kommer plockas ner i vinter och renoveras. Gransegel/Benns verkstad ligger i Saltsjö-Boo i värsta fall, så hittar vi inte felet själva blir det takräcke och en utflykt.
Det första man noterar när man befinner sig i Östersjön är att havet luktar fel – det luktar inte hav över huvud taget. Det andra är att man har träd på öarna. För att prata klarspråk ser det ut som och luktar exakt likadant som en insjö.
Seglandet gick på örat. En väldigt liten tysk båt med snurra kastade loss samtidigt som oss. De försökte segla men fick ge upp eftersom det var motvind, 1-3 m/s. Vi hade hoppats på att morgonbrisen skulle komma men det gjorde den aldrig, och det var i princip bleke hela vägen till Oxelösund.
På väg ut ur Slätbaken lekte jag med radarn för att börja lära mig hur den fungerar. Fågelflockar syns väldigt bra, men även sjömärken och kajaker dyker upp. På bilden med radarskärmen syns en kajak (de röda ringarna, kajak och eko) samt pricken vid “Vårholmen” (pilen på radarn). Vi konstaterade att en modern radar med doppler, målklassificiering, AIS-överlägg och sjökortsöverlägg hade varit trevligt…
Sträckan norrut var ganska lättnavigerad, det är tydliga och ganska smala farleder hela vägen upp till Bråviken där man i princip kan göra tre val – antingen går man inomskärs innanför Arkö, halvutomskärs mellan Klasgrunden, eller så går man utanför, mot Gustaf Dalén.
Vi valde sträckan innanför Arkö, dels för att det fanns mer att titta på, dels för att jag räknade med en del restsjö som inte är jättekul att ligga och rulla i för motor – det är öppet hela vägen till Estland/Lettland (med undantag för Gotska Sandön).
Hade det varit seglingsväder hade vi eventuellt tänkt annorlunda, det är 5-6 distans kortare att inte gå inomskärs och med bra fart hade det blivit stabilt nog även om det gick sjö.
Arkösund var lätt kaotiskt, det finns några ganska stora hamnar (och gästhamnar) där, så det var många båtar ute, men vi navigerade oss fram framgångsrikt. Det var ungefär lunchtid så det blev tomt ganska fort när folk gick in för att äta.
Marvikenverket – R4 – skymtade en bit bort på fastlandet. Som en del av det svenska kärnvapenprogrammet är Marvikens kärnkraftverk troligtvis mest känt för att ha stängts innan det startades. Byggnaderna användes sedan under en ganska lång tid som oljekraftverk, innan Vattenfall sålde av dem.
Sträckan från Arkö över Bråviken visade sig sedan vara betydligt lugnare än vi hade räknat med, och det hade absolut inte varit några problem att gå längre ut, men då hade vi inte fått se hur Arkösund såg ut så det var väl rätt val på något sätt ändå.
Inseglingen till Norrköping är delad i två ganska stora leder, norr om Falkens grund och söder om Falkens grund.
Det är dock i praktiken bängdjupt så man kan som fritidsskeppare ta sig fram nästan överallt där det inte sticker upp saker ur vattnet.
Här mötte vi ett stort snabbt fartyg som visade sig vara HMS Sundsvall – ljudet av frihet! Rejält med svall dock, så vi var rätt glada att vi var ute på vattnet och inte inne bland öarna, när vi möttes.
Falkens grund passerades – på bilden syns även Kungshamnsgrund i bakgrunden.
Kungshamnsgrund har RACON (“A transmitter-receiver associated with a fixed navigational mark which, when triggered by a radar, automatically returns a distinctive signal which can appear on the display of the triggering radar, providing range, bearing and identification information.”) och på radarn såg vi alltså ett streck från fyren.
Oxelösund tornade upp sig till slut, och strax efter 14 passerades Femöre och vi gick in i hamnen.
Oxelösund är en industristad, stålverket är stort, och det syns i hamnen. Man har godsbangård.
Som jag skrev till min far när vi kom fram – Oxelösund påminner väldigt mycket om Varberg – om man tar bort Apelviken, kallbadhuset och fästningen och bara behåller hamnen. Varberg är för den som inte visste det Sveriges största “skogshamn” med export av trä, virke och pappersmassa.
Från Stegeborg till Oxelösund är det i runda slängar 29 distans vägen vi gick så vi hade en tanke att hitta en kortare etapp nästa dag.
Hamnbeskrivningarna på de som låg inom rimliga avstånd (inte för nära, bra upplägg för att ta sig till Nynäshamn där vi behövde köpa sjökort för resten av vägen, inte så långt bort att Nynäs lika gärna kunde anlöpas) var dock på nivån “det är enklare att gå hela vägen till Nynäs”. Citerat: “…gäller det att hålla sig cirka 25 meter ut för att undvika den förrädiska 0.6-meters-stenen…”, “akterankare håller man med själv”.
Här behöver man veta att ankarbandet nog fungerar men den är ju oprövad sedan 2013 och behöver bytas ut. Jag hade ingen lust att tappa mitt fortressankare på grund av trött nylon, så vi valde att systematiskt undvika eget ankare hela resan. Hade det verkligen behövts ankras i nöd så hade vi haft andra linor att göra det med, ex 2×30 meter kanaltamp som inte längre har ett syfte i livet plus en rätt så rejäl kätting.
Vi plottade alltså en kurs mot Nynäshamn nästa dag, cirka 36 distansminuter, sedan gick vi och handlade tunnbröd och pålägg att göra färdkost av så vi skulle kunna gå i ett sträck med minsta möjliga mängd störmoment. Det visade sig även – surpris, surpris – finnas en pizzeria i Oxelösund som kunde ratta calzone.