Så var det dags att ta upp båten.
Processen började för ungefär en månad sedan när jag tog fram de två tyresöstöttor som följde med båten. Eftersom de har stått ute i flera år så var de i behov av underhåll. Rosten togs bort och stöttorna målades.
Sedan behövde vi skaffa fler stöttor. Första problemet var att ta reda på hur höga stöttorna vi redan hade var (150 cm) och om de skulle fungera med traditionell kölpallning. Båten hade ju stått i vagn nere i Varberg och jag hade inte mätt höjden på kölen…
Genom att rita streck och mäta/titta på gamla foton kom vi fram till att de skulle fungera, och beställde fyra stöttor till. Galvade – de var billigare än målade, och jag tror de håller bättre.
Till pallning inhandlades en byggtimmerstock från Byggmax som vi kapade i 60-cm längder. För att justera för köllutningen och få rätt höjd så båten inte lutar framåt så letade vi även fram lite gammal trall som kunde knös in på rätt ställe.
Faktainsamling genomfördes. Jag misstänker att jag såg rätt skum ut när jag sprang runt på Björlanda Kiles småbåtshamn i samband med reparation av min fars VHF-antenn och fotograferade båtpallning.
Fördelen med våra stöttor – till skillnad mot de på bilden från Björlanda – är att de kommer som byggsats, så de går att transportera med vanlig personbil. Nackdelen med våra stöttor är att de kommer som byggsats… …att skruva ihop sex stöttor var inte jätteupphetsande, framför allt inte att dra på gummit på skrovplattorna. Det gick till slut, med hjälp av varmluftspistol, men det var rätt bökigt.
Dan före upptagning lämnade vi stöttorna på ställplatsen, och upptäckte även varför mastkranen inte var bättre än den var – de flesta använder den inte, utan ställer med riggen på.
Upptagningskajen ligger precis vid båtmacken så vi passade på att fylla upp tanken med blankdiesel inför vintern. Där dök det också upp en liten båt med en pudel i (den körde inte själv, husse var med) så vi fick klappat hund medans vi väntade på trucken.
Sedan var det dags. Marinans personal drog in båten över slingen, lyfte, spolade av, pallade, och ställde upp med stöttor. Mycket professionellt genomfört!
Stöttorna visade sig vara MYCKET mer stabila än båtvagnen som kändes lite ranglig när man gick på båten, man kan se på bilden om man tittar noga var vagnens stödpunkter har varit, mycket smalare i både sidled och längsled.
Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att ta med oss propellern så ingen annan gör det.
Det finns en stor grupp personer som anser att man inte skall ha zinkanoder på sin propeller eftersom det drar åt sig havstulpaner. Efter att ha tittat på hur mycket som återstod av anoderna (videon) så konstaterade jag att valet verkar stå mellan havstulpaner och ha kvar propellern… så det blir anoder nästa säsong med.
Många tycker det är trist att ta upp båten, men för mig är det en glädjens dag, en viktig punkt i den resa som börjades i november förra året – jag trodde inte vi skulle komma längre än max Trollhättan för egen maskin. Nu är båten hemma, och vi kan börja renovera på riktigt inför nästa års Ålandsseglats.
