På morgonen den 8:e hade det mojnat av rejält och vi hängde på låset på broarna. Sveriges minsta reguljära linfärja Lina passerades, och sedan var det dags för järnvägsbron – som hade en skylt “nästa öppning 1530” (!).
Danskarna som for samtidigt som oss var snabbare med telefonen… och efter en stund öppnades bron.
Förutom “more of the same” (slussar och schlätta) så finns några av kanalens absolut trängsta passager på sträckan mot Karlsborg – Lanthöjden, Spetsnäskanalen och Billströmmen.
Innan vi gick in i kanalen vid Lanthöjden tittade vi på AIS-skärmen ifall det var några fartyg på väg. Det visar inte allt, många har inte sändare (inte ens passagerarfartygen är 100% utrustade med sändare visade det sig), men man brukar åtminstone kunna se om det kommer en gigantisk tysk, dansk eller holländsk båt – de sänder nästan alltid position.
Efter Lanthöjden kommer sista slussen uppför, vid Tåtorp, den är ett par decimeter hög och är till för att reglera vattnet i kanalen. Sedan kommer man ut i sjön Viken – “den är jättefin” sa min far – så vi fick givetvis regn och dålig sikt när vi kom till den fina delen. Detta var något av en utmaning för insjöprickarna var rätt små… kikare, låg hastighet, kompasskurs. Efter ett tag blev vi passerade av en fiskebåt från Kössö och sen blev det lättare att se åtminstone vilket håll farleden gick.
Det visade sig att sjön Viken var rätt trång på sina ställen den med, det ligger en gammal mur / dragväg mitt i sjön vid Kiddön som kändes lite utmanande med många böar runtom. Lyckligtvis hade regnet slutat där och vi kunde se igen.
Både Spetsnäskanalen och Billströmmen passerades utan möten vilket var rätt skönt. Spetsnäskanalen är en av de absolut få grejor jag minns från själva kanalen från vår resa tidigt 80-tal, mamma tvingade upp mig på däck för att titta på “trollskogen”.
Sedan var det en kortare bit över en sjö, och vi la till i Karlsborg. Livsmedel handlades, thai-takeaway avnjöts och det var slut för dagen.
Nästa dag seglade vi över Vättern. Hyfsat med sjö – vinden låg så att det byggde från Jönköping och upp. Det var även ganska gott om båtar ute, alla som hade väntat ut stormen började röra sig igen.
I Motala blev det glass och sushi till middag. Tyvärr hade glasskiosken med Triumfglass stängt när vi skulle göra besök två, så det blev aldrig “Bodens utmaning” – sju kulor med mjukglass på.
På kvällen var det lite drama med en stor båt som kom in och nåns spring som var ivägen… och vi träffade på och snackade lite med båten “Kulan” igen, en tändkuledriven fiskebåt med lastrummet konverterat till boutrymme. Den visade sig sedan dyka upp lite varstans under färden.
Eftersom det skulle blåsa upp igen och vi hade lite grejor att fixa med så låg vi kvar två dagar i Motala så den 10/7 ägnade vi åt att promenera runt i stan.
Motala båtvarv hade en riktigt bra butik och supertrevlig personal – där köpte jag sista komponenten till gasolen, en läckindikator, plus sjökort för ostkusten och stockholm södra. Inga av de grejorna ville jag lägga pengar på innan jag visste att vi hade kommit en bit på väg.
Även Kjell fick ett besök – passande hade man utförsäljning på inverters (12V till 230V) och i ett anfall av förberedelser triggat av första platsen vi hade i Töreboda så köpte jag en 300W inverter (lagom till laptopen med marginal) och ytterligare en rulle med utomhusförlängningskabel.
Vi hade också förmånen att få se Rescue Stig Kjellgren lägga till, och givetvis är jag medlem – att inte vara medlem i Sjöräddningssällskapet är självskadebeteende om man är båtägare, och om man inte är båtägare så gör de ett extremt bra jobb och inte bara för båtar, det är ganska många av larmen som är “ambulansjobb” till öar och kuststräckor.
