Med inriktningen att ta oss från Motala till Bergs gästhamn under dagen den 11:e kastade vi loss och la oss på flyt framför första bron strax före 0900.
Genom Motala skall det ta cirka 1.5 timme enligt Göta Kanals avståndstabell, och med tanke på att det är sju broar och en slusstrappa med fem trappar i Borenshult kändes det inte orimligt.
Att ta oss förbi broarna gick rätt smidigt, men när vi kom till slussarna fick vi reda på att det skulle bli väntan i nästan 2 timmar eftersom de höll på med en uppslussning – trappan går i ena hållet ett tag först, sedan vänder man när det har tagits upp ett antal båtar – och sedan skulle det komma ett passagerarfartyg. Detta var försmaken på hur resten av kanalfärden skulle bli – passagerarfartygen har nämligen företräde.
Vi var rätt nöjda med att vi hade stannat i “Motala yttre” gästhamn som ligger precis före slussarna och inte åkt vidare till Motala Verkstad, här fanns ingenting i jämförelse med centrala Motala.
Vid Borenshult fanns det glass – han ville dock inte kombinera sorbet och vanlig glass i en bägare – och vi satte oss att vänta. Uppför slussarna kom en båt med en fin kanot.
Efter ett tag dök dock slussvakten upp och sa att vi kunde slussa ner före passagerarfartyget, så det blev en timme kortare väntan än vi hade fått reda på först, det gjorde inte ont.
Boren navigerades utan större spänning, och “Kung Sverker” – passagerarfartyget som skulle slussa – passerade oss efter ett tag.
Efter Boren kommer Borensberg, där var det dags för nästa stando. Vi fick vänta lite över en halvtimme på att “Kung Sverker” först skulle gå, sedan på att “Wasa Lejon” skulle slussas upp och lägga till. Vid det här laget var vi som tur var rätt bra på att ligga och driva kontrollerat, för det fanns inga kajplatser.
Sedan följde “more of the same” – lite annat utseende på landskapet än i Västergötland, men i huvudsak samma sak – kanal och platt.
En sak som stack ut var akvedukten i Kungs Norrby som var lite rolig i teorin att åka över, men man ser tyvärr inte jättemycket av vägbanan. Antagligen är den roligare om man sitter i en bil.
En bit in mötte vi “Diana” (som för övrigt hade lagt till mitt emot oss när vi var i Vänersborg). Dels hade slussvakterna varnat, dels hade jag haft koll på den på kanalbolagets “var är fartygen”-websida. Diana syntes inte på min AIS-mottagares skärm.
Efter hand ändrade vi uppfattning om hur långt vi kunde komma och funderade på att lägga till för natten i Malfors, men gästhamnen var full av badande husbilspersoner, så jag ville inte gå in där, och vi fortsatte mot Berg.
I Heda sluss blev det stando igen, Wilhelm Tham skulle slussas upp och sedan skulle Wasa Lejon slussas ned. Slussvakterna började prata om att “ska ni inte gå tillbaks till Malfors”, men det var inte ett alternativ med allt folk som simmade bland bryggorna så vi körde på.
Vid bron i Berg blev det dock stopp, eftersom kanalen skulle tappa vatten från 1700-1800 så vi fick lägga oss vid väntbryggan före bron. Det var dock bättre än att köra av någons arm med propellern i Malfors eller ha en massa spring runt båten.
Vi konstaterade att det är helt omöjligt att ta sig hela vägen från Motala till Berg under högsäsong just på grund av turistbåtarna. Vi var inte supersnabba över Boren, men de som hade kört från oss låg också och väntade i Borensberg så de hade också fått stando.
Ett tips är att skaffa en radio som kan lyssna på kanalbolagets frekvens, det underlättade rätt mycket att veta vad som pågick. https://scannersverige.se/ har frekvensinformation.
Väntbryggan ligger några hundra meter från servicehuset så det gick att överleva, men det finns ingen el, så jag gjorde klart gasolen och kontrollerade att den inte läckte (läckdetektor, gasvarnare, tvålspray). Sedan gick vi och handlade lövbiff med tillbehör på den lokala Ican, lättlagad mat och inte mjukkonserv eller varmkorv.
Solnedgången betraktades. Lokala alkisen påträffades. Det blev natt även denna dag.
