På morgonen den 16:e lämnade vi Oxelösund i solsken och bleke i riktning mot Nynäshamn. Gigantiska ångmoln siktades vid stålverket, men det var i princip de enda moln (nära havet) vi såg.
Sträckan från Oxelösund mot Nynäshamn är en blandning av öppna havsgap och ganska trånga farleder mellan öar. Känslan av att befinna sig på en insjö var ganska stark i början men gick sedan över till mer havskänsla allt eftersom vi närmade oss Nynäshamn.
Ett antal fina naturhamnar passerades – jag fotograferade listigt båtarna som låg där för att “anteckna” var man kan lägga till om vi passerar någon mer gång.
Framåt dagen ökade båttrafiken avsevärt – sträckan förbi Studsvik var nästan trångt, och när vi började närma oss Öja var det i princip kö av båtar.
Landsort siktades i fjärran, och efter lite tråcklande genom farleden innanför Öja befann vi oss i inseglingen till Nynäshamn, en sträcka om cirka 6 distansminuter rakt norrut. Här infann sig till slut havskänslan!
Vi hade sedan innan bestämt oss för att stanna två nätter i Nynäshamn – inte för att det är otroligt vackert utan för att ta pendeln till Stockholm och handla sjökort för den sista sträckan.
Eftersom vi skulle vara kvar två dagar och skulle bort över dagen så använde vi “permanenttamparna” från Getterön med schackel och ryckdämpare för att lägga till – föregående natt i Oxelösund hade flytbryggan och båten gått såpass i otakt att det blev rätt otrevligt, det kändes som att knaparna skulle ryckas ur, och jag fick springa upp på natten och byta tampar.
Till nästa säsong skall jag tillverka långa tampar med ryckdämpare att ha med i båten.
Väl tillagda hittade vi en pub och provade det lokala sortimentet. De hade även helt okej cottage pie.
På onsdagen vaknade vi till rätt så tjock dimma, men det gjorde inget efter som dagen ägnades åt att ta pendeln till Stockholm och handla sjökort – båtsportkorten för Stockholm norr och Stockholm mitt.
Retrospektivt hade man kunnat låta bli Stockholm mitt, överlappet med övriga häften var stort och det var bara en kortare sträcka förbi Nämndö som inte hade täckts och kunde navigerats med Skippo kombinerat med något av mina 15 år gamla kustkort istället.
Följande dag velade jag en del om vindstyrkan, men vi konstaterade att det inte var värre än det hade varit på Vänern, så vi kastade loss och satte segel direkt utanför gästhamnen för vidare färd mot Stavsnäs Vinterhamn.
Mysingen var högst seglingsbar, vinden låg dock från sydväst och inte sydost, och var betydligt lindrigare än SMHI hade påstått. Det blev i princip plattläns, men vi gjorde ändå 5-6 knop med revat storsegel (det sitter ju fast på 1:a rev som nämnts innan) och seglade lätt ifrån de som gick enbart på genua. Ett par kontrollerade gippar genomfördes under seglingen.
Cirka 18 distans senare kom vi in innanför Ornö och där dog vinden så vi gick över på motor.
Efter Ornö hade passerats kommer man ut på Jungfrufjärden, och där kom regnet ikapp oss strax före Mellskärsgrund, ett skyfall av episka proportioner med sikt på max 200 meter. Navigationen gick bra, vi hade tagit ut kompasskurser i kortet så vi visste vart vi skulle, gps / plotter i reserv, och radarn var igång.
Dock blev vi totalt genomblöta eftersom vi hade fel regnkläder på oss så vi fick gå och byta kläder i skift.
I ett anfall av förberedelser hade jag lagat värmaren med värmetålig gaffatejp ett par dar tidigare, aluminiumslangen precis vid värmaren var lite trött och gillade inte sin slangklämma. Full fart på värmaren och öppna luckor så fort regnet hade slutat var perfekt för att torka upp och återställa livsviljan. Nackdelen var att det luktade varm tejp i båten, men det vädrade ur rätt fort när vi stängde av värmaren.
I Stavsnäs vinterhamn fanns det en sjökrog och där åt vi en gedigen bouillabaisse vilket kändes oerhört rättvist efter regnet.
Vi fick även underhållning i form av skärgårdsbåtarna – Stavsnäs vinterhamn är transporthub mellan fastlandet och de yttre öarna.
