…bestod till största delen av underhåll, men vi lyckades ta oss ut hela tre gånger i alla fall.
På nationaldan tog vi oss upp till Raggarön för att kolla om kryssarklubbens boj var ledig.
Det var den inte, det låg en stor båt förtöjd i den.
Eftersom det småregnade så stod jag och styrde med knäna med kapellet uppsatt, det fungerade hyfsat även om ergonomin var tveksam. På den positiva sidan är kapellet ett rätt okej sjökortsställ.
Det är i stort sett inga sjömärken nånstans förutom vid djuprännan så man får ha koll och hänga med var man är så man inte går på nåt, till exempel det blåmarkerade 1.6-meterssjoket.
Från grisarna ost styr man 180 grader, det finns ett bra märke i form av en lada rakt söderut, och då slinker man utan problem mellan grunden mellan skären.
Andra vändan var tänkt att bli 3-5 dar söderöver – eftersom vi inte hade mastat på så var det ett bra läge att ta Väddö kanal utan att behöva ha megatiming med broöppningarna. Som vi märkte förra året finns det ingen väntbrygga vid Bagghusbron så missar man öppningen får man hålla sig fast i en pollare i 1 kn ström eller vända och åka norrut igen.
Väddöviken är en halvtrist ganska lång färd söderut mellan strandskyddsbrott och badbåtar. Det var rätt bra båtväder dock, och vi såg en skötbåt under segel.
I slutet av Väddöviken ligger Älmsta. I Älmsta finns Väddö gårdsmejeris glasskafé. Så där la vi oss första natten. En jättefin gästhamn med jättefin servicebyggnad.
Tyvärr var det också här det började gå på örat, som det heter på fackspråk. Hustrun blev sjuk. Vi trodde att det var värmen som spökade – det var segt att gå från bondens glasskalas – men det visade sig senare vara en rejäl förkylning. Planerna på oliver och vin i sittbrunnen ströks och det blev snarkebingen tidigt istället.
Eftersom jag hade förbokat (och betalt) i Norrtälje så fortsatte vi ändå söderut – planen var dessutom att hustrun skulle ta bussen till hästen och rida, under tiden skulle jag knata till hovleverantören biltema och handla ett schackel så vi kunde fixa med nya ankarlinan, och så skulle det skruvas lite el när jag ändå var själv i båten.
Efter kanalen hade passerats så riggade jag autopiloten – förra året försökte vi men fick inte fason på den, något vi kom på berodde på att det just där och då befann sig en stålgasolflaska under autopilotens kompass… med kompositflaska funkade den betydligt bättre, och det var riktigt avkopplande att styra med plus och minus.
I Norrtälje visade det sig att det låg världens största motorbåt förtöjd halvvägs in på vår bokade plats… men vi flyttade oss lite i sidled istället, det var ingen annan där. Retrospektivt var det onödigt att boka, hade vi inte bokat hade vi kunnat lagt oss på de betydligt bättre platserna med y-bom närmare centrum.
Här visade det sig också när vi gick för att handla sushi att ingen av oss var i form att göra någonting. Så det blev snarkebingen tidigt igen. Någon gång under natten fick jag hög feber.
Så vi la ner det där med naturhamn, kapade 2 nätter och for hemöver igen. Autopiloten var om möjligt ännu trevligare på väg hem, för helt kuranta var vi ju inte…
Innan vi for in i kanalen monterade jag min Insta360 på radarmasten och filmade hela färden. Om man tittar noga på den stora motorbåten som passerar oss en bit innan den passerar – rotera bilden så filmen visar akterut – så ser man “rycket” som blir när man passerar in i Väddö kanal. Det är ganska kraftiga sidoströmmar vid mynningen.
Väl tillagda i Älmsta kände vi oss hyfsade igen så vi gick till Ankaret och åt en plankstek med pilsner. Oförskämt gott faktiskt.
Sista dan var inte så upphetsande – vi köttade i princip hem. Rätt bra väder fortfarande dock.
Tredje vändan ut blev ett kort varv upp till Slätön-Medholma naturreservat för att spana in ankringsmöjligheterna som visade sig vara goda. Vädret var väl ingen direkt höjdare då heller så vi vände rätt snabbt och for hem via Grisarna.
